Mitt liv i Sverige, del 3: Att förlora sitt barn

Här fortsätter "Mitt liv i Sverige". Ni kan läsa del 2 här.

Hej på er alla fina läsare!

Ikväll blir det lite tid till att skriva om mitt liv igen. Jag har lovat mig att jag inte ska vara rädd längre utan att  jag ska vara en stark tjej och våga gå ut och  skriva om mitt liv här på bloggen.  Jag är inte den enda kvinnan som har upplevt jobbiga saker i livet och jag orkar inte längre hålla kvar alla hemligheter inne i mig. Det känns skönt att äntligen skriva av sig och många har frågat efter del 3.

Efter separationen med mitt ex fick jag ingen hjälp från myndigheterna  eller av de " kurdiska vänner" som hade kommit och ätit hos mig innan separationen, alla gömde sig som råttor i hål när de såg mig och min son på stan. Alla visste att jag hade det jobbigt men ingen hjälpte mig.  Idag är jag stark och inte rädd. Jag vågar att utrycka mig och visa mina känslor. I kväll vill jag gå genom en del av mitt liv som har varit ett djupt så i snart fyra år. 

Som jag har skrivit tidigare så var jag 20 år när jag blev gravid. Jag var glad och kände mig lycklig över magen. Jag tänkte på vad jag ska köpa till lillen och vad han ska heta och om jag skulle bli en perfekt mamma. Min mage växte och min lille son började sparka och jag kände hans lilla söta fot ibland. Under tiden fick jag svåra smärtor. Jag fick problem med ryggen och på magen fick jag bristningar. Min älskling kom till världen vecka 42 efter två timmars krystning.  När jag såg min son första gången var han blå i ansiktet men fick honom i min famn och jag fick direkt pussa honom och krama honom så att vi två skulle hitta igen varandra efter två jobbiga timmar. Han vägde 3 375 gram och var 51 cm lång. 

Nu vill jag hoppa fram och berätta vad hände mig och min son efter att det tagit slut med den nya killen som flydde söderut.

Några veckor innan han flyttade märkte jag att min son blivit mager och alltid var förkyld. När han kom hem till mig på mina veckor så var han oftast ledsen och jag såg på honom att han var rädd för någonting. Det kändes som att han mådde bäst när han var på förskolan.

Det var nu som han började berätta saker som hänt när han varit hos sin pappa. Han berättade att pappan hade hämtat honom på förskolan trots att det var min vecka och frågat honom om vilka jag umgicks med och sagt till honom att han skulle kalla min kille för en “skitstövel”. Han grät när han berättade och sa att han inte ville göra det och hans pappa hade slagit honom. Han berättade mycket den kvällen om vad som hände hemma hos pappan.

Jag polisanmälde mitt ex på fredag kväll men efter helgen visade det sig att han hade förstått att något skulle hända så han hade polisanmält mig också och hans anmälan hade blivit behandlad först av misstag. På grund av att båda hade anmält så sa Socialtjänsten att jag inte fick ha kvar min son utan att han skulle placeras i ett jourhem. De sa till mig att det bara var tillfälligt för de visste ju om allt bråk med mitt ex. Så blev det inte. Efter utredning av alla problem mellan mig och mitt ex. så blev det LVU.

Socialtjänsten gav mig telefontid på speciella tider en gång i veckan och jag fick träffa min son en gång i månaden. Så har det varit i snart fyra år. De säger att det ska skapa en bättre relation mellan mig och min son men hur blir det bättre med telefonsamtal en gång i veckan och en träff per månad? Jag har samarbetat med socialtjänsten i alla år. Mitt ex  har inte samarbetat, han har bara bråkat, hotat, slagit sönder saker och hoppat över möten. Men det enda jag har fått av att samarbeta är falska löften.

Socialtjänsten vågar inte låta mig vara tillsammans med min son för att mitt ex finns där med hot och bråk och för att han fortfarande har delad vårdnad. Jag polisanmäler alla hot och trakasserier men Sverige är ett värdelöst land på att hantera sånt här. Det finns aldrig bevis och det enda hoten ledde till var perioder mer överfallslarm och tillfällig poliseskort till och från jobbet. Det krävs TV-program som Stalkers och Trolljägarna för att någon ska ta tag i saker för samhället väntar tills någon är död innan någonting görs. Jag gick till tingsrätten och försökte få ensam vårdnad men fick det inte. Delvis på grund av att jag tydligen “jobbade för mycket” och tränade på gym. Det var alltså fel av mig att arbeta för att kunna betala min hyra och mina räkningar, det hade varit bättre för mig om jag hade skrikit efter socialbidrag istället. Att jag tränade var också negativt och ingen av oss ansågs vara lämplig förälder för vi kunde inte samarbeta med varandra. Hur samarbetar man med någon som slår sitt barn och använder sitt barn som spion?

Socialtjänsten tog ett barn från båda föräldrarna för att en förälder är en kriminell idiot.

Slut på del 3, vi får se när det blir en del 4...

Mitt liv i Sverige, del 2: Kaos efter separation

Här fortsätter "Mitt liv i Sverige". Ni kan läsa del 1 här.

Lånad bild

Lånad bild

Det är söndag morgon och jag sitter på samma soffa och dricker mitt morgonkaffe. Jag tänker tillbaka på mitt liv och vad som hände för flera år sedan... 

Det var sent på eftermiddagen och vinter när jag ringde till kvinnojouren och jag fick adressen för att ta mig till dem. Det snöade ute och jag gick de cirka tre kilometrarna. Jag möttes av tre trevliga kvinnor som bjöd mig på te. Vid den här tiden behärskade jag inte svenska så bra men jag fick berätta min historia för dem. Jag berättade om hur jag hade det hemma och hur min son hade det dåligt.

Jag fick hjälp med en akut jourlägenhet i ett par dagar där jag bodde ensam. Sedan flyttades jag till en annan jourlägenhet i en månad och min son hämtades till mig. Under den här tiden var jag arbetslös och jag satt och väntade på att kommunen skulle placera mig.

Mitt ex. ringde flera gångar och han hämtade äldre kurdiska gubbar som skulle prata med mig och lösa alla problem. Äldsta gubben sa bland annat att jag skulle stanna med mitt ex. för annars skulle han gå och vara ihop med andra kvinnor (som om han inte redan var det). Som så många andra så gick jag ändå tillbaka, jag stannade på grund av barnet och det tog för lång tid att få ett riktigt boende närmare min sons dagis.

Det tog bara några månader innan jag lämnade igen och den här gången hade jag bestämt mig, det går inte. Jag kände att om jag stannade skulle både jag och min son bli psykiskt skadade för livet.

Den här gången fick jag en riktig lägenhet efter ett par månader och jag fick hjälp av en vän att hämta en del av mina grejer, bara en matta och några gardiner. Jag ville inte att min son skulle få dåliga minnen av att se en massa grejer från den gamla lägenheten.

I vår kultur så köper mannen guld till  kvinnan, guld som kvinnan har rätt till. Mitt ex gömde allt, han gömde också guld som jag fått av min mamma och som jag inte sett sedan dess. Han hade även tagit alla mina pengar under tiden som han hade tillgång till min bank. Han hade sparat dem själv.

Efter separationen började det riktiga bråket, över barnet och över rätten att ha ett eget liv. Vi hade delad vårdnad men mitt ex hade väldigt svårt för att samarbeta. Han kunde inte acceptera att jag skulle ha ett eget liv och lovade även att han skulle orsaka kaos för mig. Han spred till alla att jag var en hora och att han hade kastat ut mig. Han hotade alla gemensamma vänner så att de inte skulle umgås med mig. Det dök också upp falska Facebook konton med porrbilder och filmer. Han spionerade på mig, kunde köra förbi min lägenhet fram och tillbaka med vårt barn i bilen. Han använde vår son för att spionera på vad jag gjorde och vilka jag träffade och var de bodde. Jag fick mycket hot och fick i perioder åka till och från jobbet med polisen, jag fick även överfallslarm.

Mer otäckt började hända när jag blev tillsammans med en Svensk kille, ungefär ett och ett halvt år efter skilsmässan. Mitt ex kunde inte acceptera att jag träffade en ny kille och att vår son skulle träffa honom. På kort tid lyckades han hota min nya kille och hans bil blev sönderslagen. Min lägenhet blev mystiskt uppsagd och en dag när jag skulle köra ut från parkeringen lossnade däcken på min bil, muttrarna hade skruvats loss. Självklart så fanns det inga bevis för någonting.

En dag efter jobbet ringde polisen och sa att en kompis (en känd kriminell) till mitt ex hade ringt och sagt att mitt ex hade erbjudit honom pengar för att skjuta mig. Varför han ringde polisen vet jag inte men troligtvis så hade de blivit ovänner. Det blev förhör men som vanligt så fanns det inte tillräckligt med bevis och det blev ingenting. Jag hamnade bara på en lista över riskpersoner, så under en period när det skedde något allvarligt brott så ringde polisen får att se om jag var ok. Vid perrongmordet i Umeå till exempel. Jobbet fick också veta att de skulle ringa direkt om jag var försenad för att se om jag var ok.

Det tog slut med den nya killen som skulle flytta söderut. Själv mådde jag väldigt dåligt och hade blivit sjukskriven, inte över att det tagit slut för vi fungerade inte, men över min son och allt kaos i mitt liv. Socialtjänsten tyckte att jag skulle följa med killen för att inte vara ensam, men jag kunde inte lämna min son. Det visade sig att jag snart skulle förlora honom ändå.

Slut på del 2, Fortsättning följer...

Del 3 finns att läsa här nu