Mitt liv i Sverige, del 2: Kaos efter separation

Här fortsätter "Mitt liv i Sverige". Ni kan läsa del 1 här.

Lånad bild

Lånad bild

Det är söndag morgon och jag sitter på samma soffa och dricker mitt morgonkaffe. Jag tänker tillbaka på mitt liv och vad som hände för flera år sedan... 

Det var sent på eftermiddagen och vinter när jag ringde till kvinnojouren och jag fick adressen för att ta mig till dem. Det snöade ute och jag gick de cirka tre kilometrarna. Jag möttes av tre trevliga kvinnor som bjöd mig på te. Vid den här tiden behärskade jag inte svenska så bra men jag fick berätta min historia för dem. Jag berättade om hur jag hade det hemma och hur min son hade det dåligt.

Jag fick hjälp med en akut jourlägenhet i ett par dagar där jag bodde ensam. Sedan flyttades jag till en annan jourlägenhet i en månad och min son hämtades till mig. Under den här tiden var jag arbetslös och jag satt och väntade på att kommunen skulle placera mig.

Mitt ex. ringde flera gångar och han hämtade äldre kurdiska gubbar som skulle prata med mig och lösa alla problem. Äldsta gubben sa bland annat att jag skulle stanna med mitt ex. för annars skulle han gå och vara ihop med andra kvinnor (som om han inte redan var det). Som så många andra så gick jag ändå tillbaka, jag stannade på grund av barnet och det tog för lång tid att få ett riktigt boende närmare min sons dagis.

Det tog bara några månader innan jag lämnade igen och den här gången hade jag bestämt mig, det går inte. Jag kände att om jag stannade skulle både jag och min son bli psykiskt skadade för livet.

Den här gången fick jag en riktig lägenhet efter ett par månader och jag fick hjälp av en vän att hämta en del av mina grejer, bara en matta och några gardiner. Jag ville inte att min son skulle få dåliga minnen av att se en massa grejer från den gamla lägenheten.

I vår kultur så köper mannen guld till  kvinnan, guld som kvinnan har rätt till. Mitt ex gömde allt, han gömde också guld som jag fått av min mamma och som jag inte sett sedan dess. Han hade även tagit alla mina pengar under tiden som han hade tillgång till min bank. Han hade sparat dem själv.

Efter separationen började det riktiga bråket, över barnet och över rätten att ha ett eget liv. Vi hade delad vårdnad men mitt ex hade väldigt svårt för att samarbeta. Han kunde inte acceptera att jag skulle ha ett eget liv och lovade även att han skulle orsaka kaos för mig. Han spred till alla att jag var en hora och att han hade kastat ut mig. Han hotade alla gemensamma vänner så att de inte skulle umgås med mig. Det dök också upp falska Facebook konton med porrbilder och filmer. Han spionerade på mig, kunde köra förbi min lägenhet fram och tillbaka med vårt barn i bilen. Han använde vår son för att spionera på vad jag gjorde och vilka jag träffade och var de bodde. Jag fick mycket hot och fick i perioder åka till och från jobbet med polisen, jag fick även överfallslarm.

Mer otäckt började hända när jag blev tillsammans med en Svensk kille, ungefär ett och ett halvt år efter skilsmässan. Mitt ex kunde inte acceptera att jag träffade en ny kille och att vår son skulle träffa honom. På kort tid lyckades han hota min nya kille och hans bil blev sönderslagen. Min lägenhet blev mystiskt uppsagd och en dag när jag skulle köra ut från parkeringen lossnade däcken på min bil, muttrarna hade skruvats loss. Självklart så fanns det inga bevis för någonting.

En dag efter jobbet ringde polisen och sa att en kompis (en känd kriminell) till mitt ex hade ringt och sagt att mitt ex hade erbjudit honom pengar för att skjuta mig. Varför han ringde polisen vet jag inte men troligtvis så hade de blivit ovänner. Det blev förhör men som vanligt så fanns det inte tillräckligt med bevis och det blev ingenting. Jag hamnade bara på en lista över riskpersoner, så under en period när det skedde något allvarligt brott så ringde polisen får att se om jag var ok. Vid perrongmordet i Umeå till exempel. Jobbet fick också veta att de skulle ringa direkt om jag var försenad för att se om jag var ok.

Det tog slut med den nya killen som skulle flytta söderut. Själv mådde jag väldigt dåligt och hade blivit sjukskriven, inte över att det tagit slut för vi fungerade inte, men över min son och allt kaos i mitt liv. Socialtjänsten tyckte att jag skulle följa med killen för att inte vara ensam, men jag kunde inte lämna min son. Det visade sig att jag snart skulle förlora honom ändå.

Slut på del 2, Fortsättning följer...

Del 3 finns att läsa här nu