Mitt liv i Sverige, del 3: Att förlora sitt barn

Här fortsätter "Mitt liv i Sverige". Ni kan läsa del 2 här.

Hej på er alla fina läsare!

Ikväll blir det lite tid till att skriva om mitt liv igen. Jag har lovat mig att jag inte ska vara rädd längre utan att  jag ska vara en stark tjej och våga gå ut och  skriva om mitt liv här på bloggen.  Jag är inte den enda kvinnan som har upplevt jobbiga saker i livet och jag orkar inte längre hålla kvar alla hemligheter inne i mig. Det känns skönt att äntligen skriva av sig och många har frågat efter del 3.

Efter separationen med mitt ex fick jag ingen hjälp från myndigheterna  eller av de " kurdiska vänner" som hade kommit och ätit hos mig innan separationen, alla gömde sig som råttor i hål när de såg mig och min son på stan. Alla visste att jag hade det jobbigt men ingen hjälpte mig.  Idag är jag stark och inte rädd. Jag vågar att utrycka mig och visa mina känslor. I kväll vill jag gå genom en del av mitt liv som har varit ett djupt så i snart fyra år. 

Som jag har skrivit tidigare så var jag 20 år när jag blev gravid. Jag var glad och kände mig lycklig över magen. Jag tänkte på vad jag ska köpa till lillen och vad han ska heta och om jag skulle bli en perfekt mamma. Min mage växte och min lille son började sparka och jag kände hans lilla söta fot ibland. Under tiden fick jag svåra smärtor. Jag fick problem med ryggen och på magen fick jag bristningar. Min älskling kom till världen vecka 42 efter två timmars krystning.  När jag såg min son första gången var han blå i ansiktet men fick honom i min famn och jag fick direkt pussa honom och krama honom så att vi två skulle hitta igen varandra efter två jobbiga timmar. Han vägde 3 375 gram och var 51 cm lång. 

Nu vill jag hoppa fram och berätta vad hände mig och min son efter att det tagit slut med den nya killen som flydde söderut.

Några veckor innan han flyttade märkte jag att min son blivit mager och alltid var förkyld. När han kom hem till mig på mina veckor så var han oftast ledsen och jag såg på honom att han var rädd för någonting. Det kändes som att han mådde bäst när han var på förskolan.

Det var nu som han började berätta saker som hänt när han varit hos sin pappa. Han berättade att pappan hade hämtat honom på förskolan trots att det var min vecka och frågat honom om vilka jag umgicks med och sagt till honom att han skulle kalla min kille för en “skitstövel”. Han grät när han berättade och sa att han inte ville göra det och hans pappa hade slagit honom. Han berättade mycket den kvällen om vad som hände hemma hos pappan.

Jag polisanmälde mitt ex på fredag kväll men efter helgen visade det sig att han hade förstått att något skulle hända så han hade polisanmält mig också och hans anmälan hade blivit behandlad först av misstag. På grund av att båda hade anmält så sa Socialtjänsten att jag inte fick ha kvar min son utan att han skulle placeras i ett jourhem. De sa till mig att det bara var tillfälligt för de visste ju om allt bråk med mitt ex. Så blev det inte. Efter utredning av alla problem mellan mig och mitt ex. så blev det LVU.

Socialtjänsten gav mig telefontid på speciella tider en gång i veckan och jag fick träffa min son en gång i månaden. Så har det varit i snart fyra år. De säger att det ska skapa en bättre relation mellan mig och min son men hur blir det bättre med telefonsamtal en gång i veckan och en träff per månad? Jag har samarbetat med socialtjänsten i alla år. Mitt ex  har inte samarbetat, han har bara bråkat, hotat, slagit sönder saker och hoppat över möten. Men det enda jag har fått av att samarbeta är falska löften.

Socialtjänsten vågar inte låta mig vara tillsammans med min son för att mitt ex finns där med hot och bråk och för att han fortfarande har delad vårdnad. Jag polisanmäler alla hot och trakasserier men Sverige är ett värdelöst land på att hantera sånt här. Det finns aldrig bevis och det enda hoten ledde till var perioder mer överfallslarm och tillfällig poliseskort till och från jobbet. Det krävs TV-program som Stalkers och Trolljägarna för att någon ska ta tag i saker för samhället väntar tills någon är död innan någonting görs. Jag gick till tingsrätten och försökte få ensam vårdnad men fick det inte. Delvis på grund av att jag tydligen “jobbade för mycket” och tränade på gym. Det var alltså fel av mig att arbeta för att kunna betala min hyra och mina räkningar, det hade varit bättre för mig om jag hade skrikit efter socialbidrag istället. Att jag tränade var också negativt och ingen av oss ansågs vara lämplig förälder för vi kunde inte samarbeta med varandra. Hur samarbetar man med någon som slår sitt barn och använder sitt barn som spion?

Socialtjänsten tog ett barn från båda föräldrarna för att en förälder är en kriminell idiot.

Slut på del 3, vi får se när det blir en del 4...